Näcken klassen (Näcken, Neptun och Najad)

Näckenklass var en ubåtsklass som ingick i svenska flottan. Ubåtarna sjösattes 1978-1979 och utrangerades vid sekelskiftet. Projektnamnet var A-14 och med projektet inleddes en ny produktionsmetod, som innebar att båtarna byggdes i sektioner på Karlskronavarvet och Kockums, vilka sedan sammanfogades och sjösattes hos Kockums i Malmö.

Tekniska data:

Längd                                  57,5 m

Bredd                                  5,7 m

Djupgående                         5,5 m

Deplacement                        1218 ton

Deplacement i u-läge            1351 ton

Fart                                     12 knop

Fart i u-läge                         20 knop

Besättning                            18-30 man

Bestyckning:

6 st 53 cm torpedtuber

2 st 40 cm torpedtuber

Det var från början tänkt att A-14 skulle utrustas med bränsleceller från Asea, men den idén skulle få sättas åt sidan till fördel för stirling-tekniken. Båtarna färdigställdes som konventionella ubåtar, med dieselmotorer och batterier, men förberedda för att kunna förlängas med en sektion rymmande stirlingmotorn. Då bara tre A-14 ubåtar byggdes för att ersätta de sex ubåtarna i Hajen II-klass, som skulle utrangeras 1980, minskade det svenska ubåtsvapnet från 15 till tolv fartyg. Reduktionen av antalet ubåtar bedömdes dock väl uppvägas av de nya båtarnas slagkraft. Näcken II var den första svenska ubåten med datoriserat strids- och eldledningssystem (Näckens Informations Behandlings System, NIBS). Datorsystemet utnyttjades även för styrning, reglering av fart och djup. Det nya datorsystemet tillsammans med de åtta torpedtuberna och nya avancerade torpeder möjliggjorde att flera mål samtidigt kunde bekämpas på stora avstånd. Kravet vid konstruktionen var att tio mål skulle kunna hanteras samtidigt. Näckenklassen konstruerades för att kunna bära en stor vapenlast, ca 15 torpeder, och för att sättas in i första ledet i invasionsförsvaret mot en befarad sovjetisk överskeppning av förband vid ett anfall mot Sverige.

Stirlingsektion monteras

Näcken delas och en ny Stirling-sektion monteras

År 1988 förlängdes Näcken med en åtta meter lång sektion innehållande ett luftoberoende Stirling-maskineri som ökade aktionstiden under vattnet från ett par dagar till flera veckor. Det av Kockums utvecklade maskineriet gjorde Näcken till världens första operativa ubåt med konventionellt luftoberoende maskineri. Stirlingmotorns syre som behövs vid förbränningen medföres i ubåten i flytande form. Framdriften blev härmed oerhört tyst, vilket är en fördel i sammanhanget. Kärnkraftsdrivna ubåtar har förvisso mycket längre uthållighet men kräver kylvattenpumpar som utstrålar ljud, vilket ökar risken för upptäckt. Stora problem fanns i början, men sedermera blev ett fungerande maskineri som integrerades med ubåtens övriga system.

Mellan 2001 och 2004 gick fartyget under dansk flagg innan Danmark la ser sitt U-båtsvapen.

Näcken och Najad på Örlogsbasen

De två gamla ubåtarna HMS Näcken och HMS Najad i Örlogshamnen i Karlskrona

Näckens sista resa 2015

HMS Näcken under sista resan före upphuggningen i Docka 1 (2015)

Näcken%202015[1]

Näcken i Docka 1 i Karlskrona klar för upphuggning

skrotning Najad

HMS Najad under upphuggning i Docka 1 (2015)

HMS Neptun (Nep) är ubåt nummer två i Näckenklassen, även kallad A14-klass

Neptun sjösattes 1978 och togs i drift av svenska marinen 1980. Efter att hon tagits ur drift 1998 låg hon länge tillsammans med sitt systerfartyg HMS Najad i örlogshamnen i Karlskrona och väntade på sitt öde.

Sedan sommaren 2013 finns Neptun på land för att bli museifartyg. Tillsammans med svenska marinens första ubåt HMS Hajen ligger hon i en tillbyggnad till Marinmuseum i Karlskrona.

P1010012

Neptun  på pråmen innan avlastning vid Marinmuseet i Karlskrona

Neptun var tillsammans med övriga ubåtar en viktig del i det svenska invasionsförsvaret och skulle i krigstid ligga i främsta ledet för att försöka stoppa en sovjetisk överskeppning av trupp över Östersjön. Liksom övriga ubåtar i Näckenklass var Neptun försedd med åtta torpedtuber. Den främsta beväpningen utgjordes ursprungligen av Torped 61 som hade en spårlös bana och ett skjutavstånd på 10 000 till 20 000 meter.

I fredstid var ubåtarna ett viktigt spaningsinstrument. Främst utnyttjades sonarutrustningen för spaning. På Neptun testades en ny sonar. Det var en långbas-sonar som gav väsentligt utökade spaningsräckvidder. Denna sonar kom sedan att byggas in även i andra svenska ubåtar.

Den 28 oktober 1981 vaknar de boende i Karlskrona upp med en rysk kärnvapenbestyckad ubåt på grund i skärgården. Händelsen blev en världsnyhet och det annars så trygga Sverige befann sig plötsligt i ett internationellt krisläge. (höj ljudet på filminslagen innan vi löst problemet)

Neptun spelade även en central roll vid den sovjetiska ubåten U 137:s grundstötning i Gåsefjärden 1981. Fartygschefen uppgav att Neptun stoppade en sovjetisk bogserbåt från att gå in på svenskt vatten och försöka dra loss U 137.

o-ubat992[1]

Den Sovjetiska  kärnvapenladdade ubåten U 137 på grundet vid Torumskär i Karlskronas östra skärgård hösten 1981

Se delar av intervjun som gjordes med  Neptuns fartygschef  Björn Hamilton och Peter Nilsson, (nu anställd  på Kockums  sedan många år tillbaka). Det framgår med all tydlighet att detta var ett skarpt läge som på ett diplomatiskt sätt löstes utan vapeninsatser.