Långvågssändaren i Ruda för radiokommunikation till ubåtar
När marinen i slutet av 1940-talet behövde en mast för långvågssändningar till flottans fartyg (ubåtar) så valde man Ruda. Först hade man tänkt sig Trosa, men orten ansågs ligga för oskyddad vid kusten.
Själva masten byggdes av Dortmunder Brückenbau 1958 och det blev svenska AB Philips som levererade en 40kW långvågssändare avsedd för frekvenser runt 40 kHz och morsetelegrafi.
I jakten att finna arbeten till varvet under denna svåra tid som Marinverkstäderna befann sig i slutet av 1950-talet var underhållet av Rudamasten ett viktigt komplement till beläggningen vid varvet i Karlskrona.
Varvets teletekniker var ju mycket väl insatta i vad som krävdes för radiokommunikation för ubåtar under ytan och Marinverkstäderna och senare det nybildade civila företaget Karlskronavarvet AB fick därmed en betydande roll för byggandet av långvågssändaren och dess fortsatta underhåll.
Den 1 december 1959 stod den 212 meter höga Rudamasten färdig.
Sedan några år är masten obemannad, även om det är folk där ibland. Nu har man börjat ersätta sändaren med en heltransistoriserad utrustning, modern signalbehandling och fjärrmanöver.
Rudamasten klar och invigdes 1959
Utsikt från den 212 m höga masten i Ruda
Rudamastens jordningsmaster (spännmaster)
Utsikt från Ruda masten visande dess utmärkta jordledningsförmåga
De faktorer som påverkar radiovågor från en radiosändare i land till mottagaren hos en ubåt i uläge är bl.a sändareffekt, antennsystem hos sändare och mottagare, frekvens (högre dämpning ju högre frekvens), avstånd till sändaren och vattnets salthalt (högre dämpning ju saltare vatten)
I början av 1900-talet användes samma långvågsfrekvenser vid kommunikation till ubåtar som till övriga fartyg, det vill säga ca 500kHz. Upptäckten att sändare med lägre frekvens, i VLF-området 3-30 kHz uppfattades bättre och på större djup, gjorde att radiosändare för ordergivning till ubåtar i uläge utvecklades under andra världskriget. Den tyska sändaren Goliath vid Kalbe an der Milde i delstaten Sachsen-Anhalt var med sina 1000 kW på frekvenser mellan 15-60 kHz världens starkaste sändare när den togs i drift 1943. Meddelanden från Goliath kunde tas emot av ubåtar på 15-25 meters djup i Nordatlanten, och ner till 10 meters djup utanför Japan.
I Sverige användes långvågssändaren i Grimeton bland annat i sökandet efter ubåten Ulven 1943, som med sin sändarfrekvens 17,2 kHz och 200 kW uteffekt kunde uppfattas på 30 meters djup i Kattegatt.
Svenska marinledningen började efter andra världskriget att fundera på en egen sändare till ubåtarna, men eftersom de låga frekvenserna innebar mycket stora antennanläggningar, samt att hög effekt krävdes för att nå djupt ner, så skrevs nyttjandeavtal med Televerket om att få använda långvågssändarna i Grimeton och Karlsborg. Tester med radiosändaren i Karlsborg 1948 visade att en långvågssändare till ubåtar inte behöver ligga vid kusten, och under kalla kriget var en viktig egenskap att radiostationen skulle vara lätt att försvara. Efter att ha avvisat platser i Östergötland och Södermanland, bl.a Trosa, så beslutade Chefen för Marinen (CM) 1952 att stationen skulle ligga ca 2,5 km ONO Ruda stationssamhälle, Mönsterås kommun och Kalmar län bland annat då jordledningsförmågan på platsen var mycket god.
Huvudmasten i Ruda är 212 meter hög, och är tillsammans med 9 st 30 m höga spännmaster en s.k. paraplyantenn. Huvudsändaren var en 40 kW långvågssändare avsedd för frekvenser runt 40 kHz. Då Ruda radio även var reservstation för marinens kustradio, så installerades även 4 st kortvågssändare med tillhörande antenner. Kalla krigets krav på utsprängning av bergrum, antenninstallation m.m. tog tid, och 1 december 1959 öppnades stationen officiellt med den internationella anropssignalen SHR.
Ruda radio var från början enbart konstruerad för telegrafi, men andra trafikslag har tillkommit efterhand. År 1975 infördes radiofjärrskrift, 1997 testades vågtypen minimum-shift keying MSK (150 bps) och infördes därefter som ett permanent sändningsalternativ.
Som ett led i att koncentrera Marinens kustradioresurser till färre ställen, så bildades Marinens radio (MaRa) som gemensam resurs den 15 april 2002 där bl.a Ruda radio ingår. Stationen avbemannades i juni 2002 och fjärrstyrs därefter från Marinens radios anläggningar i Karlskrona och Stockholm. I och med översyn av Marinens långvågssändare har en allmän övergång skett till den internationella standarden MSK, och även till den NATO-standard som finns för långvågskommunikation till ubåtar. Det har också inneburit att ubåtssambandet, som sista användare av telegrafi i försvaret, lämnat telegrafin sedan oktober 2008.
Rudamasten har nu hjälpt marinen med långvågssändningar i 57 år.